Historien om Sala Silvergruva måste ju börja någonstans.
Riktigt när och hur kan vi inte vara säkra på men kan jag ge er historien som den berättades för mej, som ung pojke.
En historia som för övrigt är bekant för många Salabor.
Den berättades av mina föräldrar som i sin tur hört den från tidigare generationer.
Bofasta sockenbor i många hundra år.
Det är vid Bråsta backar som historien tar sin början.
Bråsta var en vanlig bondby som kom till under vikingatiden (på 6-700-talet), liksom alla de byar här i Salatrakten som har ändelsen –sta. Kifsta, Kvarsta Ölsta, Härsta och någon mer.
Skattelängden från 1371 (Sveriges första) upptar fyra namn från Bråsta: Petrus, Nicles, Magnus och Holbjörn.
Vi har då skäl att anta att byn hade lika många gårdar. Säkert placerade som ett slags fästningsverk till skydd mot rovdjur och ogärningsmän. En påtvingad men nödvändig gemenskap var naturligtvis en självklarhet i byn.
Med både för- och nackdelar.
Kollektivism i arbete och nöjen. Rygg mot rygg stod man beredda till gemensam kamp för byns bästa.
Så här var det i alla byar, före laga skiftets tid.
Jordeböcker och tiondelängder från 1540-talet visar att Bråsta, som varken växer eller krymper, fortfarande omfattar fyra markland.
Namnet lever fortfarande kvar i just Bråsta backe och Bråsta gärde. Byn har väl troligen legat någonstans nedanför backen.
Möjligen i närheten av nuvarande Sörskogen.
Historien börjar med en av bönderna i byn, Bråsta-Lasse.
Som de flesta bönderna hade han kor i sin lagård. Jordbruket var av naturliga skäl inte särskilt utvecklat, så de mödosamt röjda åkrarna behövdes till spannmålsodling och vinterns höfoder åt djuren.
Allt för familjens överlevnad.
Så korna fick söka bete på annat håll under sommarhalvåret.
Skogen fick duga, med hjälp av en vallpiga.
Man såg inget större värde i skogen under medeltiden och den hörde inte till någon särskild gård, utan ett större skogsområde var ”tilldelat” varje by.
Vidare anteckningar om indelningen av skogen på den tiden är svåra att finna.
Det är mycket möjligt att Salberget och skogsbackarna däromkring hörde just till Bråsta.
När Bråsta-Lasse skulle hämta hem sina kor upptäckte han att flera av dem hade horn som glänste som silver.
Han lade ihop två och två och gruvan var funnen.
Bråsta-Lasse blev omåttligt rik på sin upptäckt.
En herrekarl som kunde göra vad han ville.
Som att sko sina hästar med silverskor.
Var det det här mina föräldrar ville säga mej med historien?
Att jag skulle hålla ögonen öppna för att lättvindigt kunna göra mej mycket pengar. Bli rik för att göra som jag ville?
Knappast.
Att förverkliga sej själv genom snabba klipp var inget livsmål som man präntade in i sina barn i det knappa bondesamhället.
Det vet var och en som är uppfostrad där, åtminstone fram till mitten av 60-talet.
Nej, historien har en fortsättning. En sedelärande sådan.
För att få reda på den så måste vi förflytta oss några kilometer norrut.
Till socknens kyrka.
Bråsta-Lasse blev inte bara rik, han blev högfärdig också. För att visa hur märkvärdig han var tog han sej för att rida in i kyrkan till högmässan. En ytterst högmodig nästa föraktfull, handling.
När han ridit in i vapenhuset halkar hästen på stengolvet. Om det beror på silverskorna, is eller något annat vet vi inte.
Hästen störtar i alla fall och under hamnar Bråsta-Lasse.
Han överlever, men dör i sviterna av olyckan.
Där har vi själva poängen. Jag skulle naturligtvis lära mej att högmod går före fall.
Men varför valde Bråsta-Lasse att briljera just här? I en kyrka?
För att förstå det måste vi först tänka bort hela Sala stad. Det kan vara svårt, men försök i alla fall.
Tänk er istället tre små byar med några få gårdar.
Bråsta, Ekeby och Väsby.
Det blir då ganska långt mellan byarna och där fanns stora stycken plan åkermark (som för övrigt Gustav II Adolf tyckte passade utmärkt att bygga en stad på men det var lång senare).
Mycket annorlunda såg det inte ut i området, socknen. I denna Mälardalens yttersta utpost mot norr, utmed Sagån.
I de södra delarna, vid Kumla, skiljde ett stort skogsbälte denna bygd från det centrala Mälardalens nordligaste socken, Sevalla.
I norr ligger Fröstbo som socknens sista utpost. Vägs ände.
Stora skogar skiljer oss från Möklinta, som troligen befolkats norrifrån, från By.
Visst har där funnits stigar och vinterkörvägar över skogen, men någon genomfartstrafik genom vår socken förekom inte. Därmed heller ingen marknadsplats eller gästgiveri, värdshus eller torg eller annan central verksamhet, vad vi vet.
Här fanns heller inget stort gods som centralpunkt.
Bygden kring dessa byar, från Hättskär i söder till Jugansbo i norr, var tämligen glest befolkad.
Någon annan samlingsplats än kyrkan fanns inte.
Detta var det centrum där ”alla” samlades. En gång i veckan. Kanske inte så mycket för att höra prästens ord, som pratet på kyrkbacken efteråt. Mången affär har säkerligen gjorts upp just här. Både i kärlek, penningar och byte.
Så Bråsta-Lasse hade förmodligen inte någon annan plats att briljera. Skulle man imponera på någon så var det just här.
Men kan historien om Bråsta-Lasse vara sann? Vi går in i vapenhuset. Här står en gravsten över Lars Ingevallsson och hans hustru.
Enligt olika historiker är denne man identisk med Bråsta-Lasse.
Man kan tydligt se att han hade träben. Detta stämmer med en variant av historien som säger att han inte dog till följd av olyckan utan bara fick ett träben.
Den här historien bottnar även i något annat som jag insåg många år senare, nämligen en månghundraårig och djup konflikt mellan stad och land i Sala socken,
Där staden är synonym med gruvan och landet är bygden däromkring, socknen.
Denna konflikt har bleknat först de senaste årtiondena, men är långt ifrån död och bortglömd.
Lars Ingevallsson dog år 1515. Om historien är sann, är det inte omöjligt att Silvergruvan upptäcktes runt sekelskiftet 1500.
Men var och när gjordes egentligen de första fynden?
Vi står på gruvområdet, vid det som senare kom att bli Stens Botten.
Det var här som silverstrecket gick i dagen.
Det var här som Bråsta-Lasses kor bökade med hornen i marken för att få upp rötter och annat ätbart i den magra, steniga skogsmarken.
Det är lätt att tänka sej vilken oerhörd sprängkraft som låg i denna upptäckt.
Bråsta-Lasse, och kanske någon mer förborgad, förstod mer än väl att om det här kom ut så skulle det bli som att tända på krut.
Man lade säkert yttersta vikt vid att hålla det hemligt så länge som möjligt.
Men en sådan här sensation kunde förstås omöjligtvis hållas dold en längre tid.
Den är som gjord för att avslöjas, vilket naturligtvis skedde.
”Silvret ligger i dagen på Salberget.”
Vi vet egentligen inte hur det hela utvecklade sej.
Bara att något hände som fullkomligt vänt upp och ner på förhållandena i Salatrakten, med sin lugna lunk, någon gång strax före1510.
Det finns inga handlingar som kan berätta. Det finns bara ett par tre glimtar, ett par rader i ett brev, några underliga uttryck i en sägen, en kombination av osäkra siffror – det är allt.
Men det är ett underligt liv i dessa glimtar och de låter oss ana mycket.
Bönder slutade bruka jorden. Soldater rymde. Vad var solden jämfört med vad Salberget kunde ge. Smarta affärsmän blev hastigt bergsmän och delägare. Stormännen anade makt bakom rikedomen och skaffade sej också delägarskap.
Var man som kunde hålla en hacka eller kil drog till Salberget.
Odalmän och torpare; lycksökare och äventyrare; adel, präster, borgare och bönder.
Närliggande områden töms på arbetsdugligt folk. Hungersnöd hotar då bönderna bryter berget istället för att odla sina åkrar.
År 1511 klagar Norbergsborna hos riksföreståndaren Svante Nilsson Sture: ”Thet vi fattiga män fordes hava haft till bergnings, föris allt till Sala berget, och de köpa oss maten fra munnen med sine penningar”.
Samma år är biskop Otto Svinhuvud i Västerås också allvarligt bekymrad, men mest för sitt tionde, och skriver till samme riksföreståndare: ”Det berg i Sala där oss med rätta efter våra privilegier borde hava del uti, vi miste våre rätte tionde så”
I rimkrönikan från julen 1511, vilken var en slags medeltida svensk historieskrivning på vers, står det om ett besök i Västerås där författaren fått höra ”om ett sölfberg som funnit var ther malmen var både fin och klar”.
Detta är alltså de tidigaste anteckningar om gruvan som står att finna.
Det kan dock tyckas mycket märkligt att statsmakten inte reagerade snabbare på ryktena om Salberget och lade vantarna på rikedomen.
För att förstå det måste vi ägna någon minut åt Sveriges historia, som under de tio åren från 1510 till 1520 var ytterst turbulent och flera hörnstenar i staten Sverige lades på plats.
Precis när gruvan upptäcktes.
Svante Nilsson Sture, som var av ätten Natt och Dag, var som sagt regent och han hade nog fullt upp med danskarnas plundringståg i Västergötland och Småland under 1511.
Han hade dessutom ett missnöjt riksråd som ville avsätta honom därför att det gick dåligt i försvaret mot danskarna.
Lägg därtill att han var gammal och sjuk, så några fantasifyllda rykten om en silverskatt hade han lätt att betvivla sanningshalten i.
Den vilda silverjakten på Salberget fortgår obehindrat, mer eller mindre enligt djungelns lag,
och den sjuke Svante Nilsson Sture dör året efter, 1912.
Nu tar hans hårdföre son Sten Sture den yngre över regentposten i Sverige och han lät inte bergsmän och bönder härja som de ville.
Hans privilegiebrev från 1512 var mer en regeringsförordning än ett privilegiebrev.
Det var inte längre vars och ens ensak vad man gjorde eller inte gjorde på Salberget och
silvret fick inte säljas vart som helst.
Han placerade en fogde där för att kontrollera och förtälja pålagor för bergsmännen vilka knorrade och svor och hotade med uppror. Fogden fann för gott att varna Sten Sture för att resa till Sala.
Visserligen fanns förordningen kvar att allt silver skulle säljas till Kronan, men den kringgicks i mycket stor omfattning.
Sten Sture fann dock bäst att vara nöjd om silverleveranserna räckte för myntverkets försörjning.
Han hade förresten annat att göra, fullt upptagen med att försvara Sverige mot den danske kungen, Kristian tyrann.
Denne försökte att lägga Sverige under sej, ivrigt påhejad av självaste påven.
Då Sten Sture d.y. hamnat i öppen konflikt med ärkebiskopen Gustav Trolle och därmed hela kyrkan, utfärdade påven en bannlysning över honom. Detta utnyttjades av Kristian tyrann för att få igenom sina anspråk på Sverige, rättfärdigt av påvens dom.
Kristian var ju redan kung över Norge och Danmark, så Sverige skulle sitta fint.
Sten Sture lyckades dock försvara Sverige till en början och besegrade Kristian i flera slag 1517 och 1518, bl.a. slaget vid Brännkyrka. Kristian tyrann mönstrade dock ständigt nya trupper och i januari 1520, i slaget vid Bogesund, segrade danskarna och Sten Sture blev dödligt sårad.
Därmed blev danska kungen i praktiken regent över Sverige.
Adeln erkänner Kristian som Sveriges konung, mot att han ska glömmer vad som varit.
En för adeln mycket dålig uppgörelse skall det visa sej.
Stockholm försvarades ännu med tapperhet av Sten Stures änka, Kristina Gyllenstierna, men hon kapitulerade den 5 september 1520 mot liknande löften som adeln fått.
Vid Kristian Tyranns kröning till Sveriges konung den 4 november kallade han adeln att närvara.
Dock slängde han dem alla i fängelse för att sedan hugga huvudet av dem i Stockholms blodbad.
I detta dåd, och andra liknande under dessa dagar, miste ca 600 personer livet.
Formellt är därmed Kristian tyrann herre över vår gruva. Han har dock inte lämnat något spår efter sej, vare sej i anteckningar eller legend.
Troligen för att hans regentlängd blev mycket kort och för att han hade hela Norden att bry sej i och hålla samman.
Jo, en anteckning finns. Hans ”sakkunniga” besökte gruvan och konstaterade att den var vattenfylld.
Kristian som hoppats att med ens nedslå allt motstånd gjorde tvärtom med sin våldsamma framfart.
De delar som fanns kvar av adeln planerade ett maktåtertagande vilket kung Kristian kände till.
Han oroades och en viss Eriksson gav honom fog för tanken.
Denne Eriksson hade ett ytterst ont öga till Kristian tyrann. Han var tidigare en av Sten Stures närmaste män och hade, trots sin ungdom, anfört trupper i flera viktiga slag mot danskarna.
När Kristian med sina krigsskepp utanför Stockholm i september 1518 föreslagit Sten Sture att skicka sina fem viktigaste män som gisslan, mot att han själv skulle komma iland och förhandla istället för att angripa direkt var Eriksson en i gisslan.
När kung Kristian väl fått männen ombord bröts löftet och han seglade hem till Danmark med sin gisslan.
Sveriges militära ledning var därmed rejält försvagad.
Den 22-årige Gustav Eriksson slängdes omedelbart i fängelse efter att ha vägrat gå över på Kristians sida vilket de övriga i gisslan redan gjort–Eller tvingats göra.
Efter ett år, i september 1519, lyckas Gustav fly ur fängelset och ta sej till Lübeck
där han dröjde kvar några månader.
När Gustav Eriksson landsteg vid Stensö udde söder om Kalmar den 31 maj 1520 hade han har bara ett för ögonen, att störta kung Kristian.
Vreden driver denna arge unge man ännu hårdare i mitten av november, när han nås av underrättelsen om Stockholms blodbad.
Hans far, två av hans morbröder och flera andra släktingar har avrättats; tre av hans systrar, hans mor och hans mormor har kastats i fängelse.
Alla Gustavs gods och gårdar har dragits in och danskarna sökte honom i hela landet.
Han beslöt sig genast för att söka stöd hos dalkarlarna för motstånd mot det främmande väldet.
Den 25:e november ger han sej av mot bergslagen och dalarna.
Där visste man att uppror lönar sig. Gustav Erikssons släkting Kettil Karlsson hade jagat den gamle kung Kristian I ur landet 1463 med hjälp av ett uppbåd dalkarlar.
Resten av den mytomspunna historien tror jag faktiskt ni kan.
1523 var den sista dansken driven ur landet.
Gustav Eriksson Vasa (Vasa använde han för övrigt aldrig i sitt namn, även om han var av Vasaätten) utropades till Sveriges regent på riksdagen i Strängnäs 6 juni 1523 (till vilket minne Sverige firar sin nationaldag).
Det visste ni förstås. Eller hur?
Kristian Tyranns korta sejour som Sveriges konung var avslutad.
Detta var storpolitiken. Hur var det då vid gruvan?
Att Sten Sture hade annat att tänka på förstår vi nu.
Han var inte här och styrde och ställde.
Från orosåren finns nästan inga anteckningar att finna om gruvan. Måhända låg driften nere i den allmänna oron men det är väl knappast troligt.
Visserligen fanns förordningen kvar om att allt silver skulle säljas till Kronan men den kringgicks i ännu större om fattning i regentvakuumet och den bristfälliga bevakningen.
Andra tider skulle dock komma.
Den handlingskraftige Gustav Vasa kan nu ägna sin tid och kraft åt fredligare saker och Sala silvergruva blir intresse nummer ett.
”Riksens klenoda” kallade han den.
Nu är bergsmännens fest slut.
Anfäkta och anamma!
1525 anländer det första brevet till bergsmännen. Det första av flera hundra.
Det tycks först som Gustav Vasa ämnade fortsätta i Sten Stures anda men snart blev det annat av!
Det blev vid ytterst stränga straff förbjudet att sälja silver till andra än Kronan.
Noggranna kontrollmetoder infördes därför och olika förseelser straffades synnerligen strängt.
Alla små bondhyttor revs och all smältning förbjöds.
Särskilt många småhyttor fann kungens folk i Åby och byarna runt nuvarande Saladamm.
Även bergsmännen fick riva sina hyttor och uppföra nya på annan plats, efter kungens detaljerade beskrivningar. Allt för bättre övervakning.
Vattnet hade dock svårt att räcka till hyttdriften och gruvans kraftbehov varför bergsmännen fick flytta sina hyttor åter igen, nu till Långforsen.
Vasa bestämde driften i detalj men var ändå inte nöjd.
Kontrollapparaten för hela driften, enligt Vasas krävande order, fordrade många fogdar. Dessa var mycket illa omtyckta men hade helt säkert inget spelutrymme i sin verksamhet. Kungens ord hade att efterlevas annars blev man huvudet kortare.
Kung Gustav misstrodde sina fogdar och en särskilt svår ställning hade dessa när det gällde bergsmanshyttorna. De kunde ju lätt bli medbrottslingar och begå underslev.
Silverstölder förekom ständigt.
Det var inte lätt att få kompetent folk till dessa impopulära befattningar. Så hyttfogdarna var minst av allt mönstergilla.
Det hände att smältare blev ihjälslagna av fogdarna, varför kungen vredgas över deras ”svalg och dryckenskap”.
Kungens åtgärder gjorde att han i praktiken kunde bestämma silverpriset själv.
Han pressade omedelbart ner priset varvid bergsmännens situation blev nästan förtvivlad.
1530 besöker en deputation bergsmän kungen för att be om höjning av silverpriset, eftersom de står på ruinens brant och inte kan betala sina arbetare.
Kungen går med på detta men höjer istället skatten på silvret.
Tidigare hade han nöjt sej med en tiondel. Från 1535 var skatten en sjundedel men snart höjdes den till en femtedel och från 1542 uttogs en tredjedel i silverskatt.
Bergsmännen fick heller inte bryta var de ville. Platserna bestämdes av bergsfogden, ofta nog på kungens direkta order. Denne hade förbluffande väl reda på förhållandena och angav ibland i sina brev exakt var brytning fick ske.
Vattenflödet vid Långforsen räckte dock inte till. Kungen var fortfarande missnöjd.
Riktigt nöjd blev han först efter att ha uppfört en egen modern hytta intill Sala sockens kyrka.
Mycket silver flöt in under Gustav Vasas tid vid gruvan, i snitt runt 20 000 lödiga mark per år. Det vill säga drygt 4 ton. För kronan var denna inkomstkälla verkligt god.
Bergsmän och bönder fick visserligen sitta emellan, men det var för kronans bästa.
Fram på 1550-talet började åldern ta ut sin rätt på kung Gustav.
Han kunde inte längre som förr kontrollera hur allt sköttes vid Salberget. Ras inträffade allt oftare. Vinsten gick ner och det blev sämre och sämre ställt vid Silvergruvan.
År 1560 dog den gamle kungen och därmed avslutades en epok i gruvans historia.
Dess storhetstid är slut– Definitivt!
Gruvans resterande historia blev ”den vilda jakten på silvret”, som man egentligen aldrig fann.
Jo, ett flämtande undantag var när Georg Griesbach i början av 1650-talet bröt Kristinaschaktet (se vidare längre fram i texten). Men snart var gruvan olönsam igen.
Några siffror om brytningen:
År 1538….20.000 Lödiga Mark
År 1543….19.000 Lödiga Mark
År 1548….22.000 Lödiga Mark
År 1560. .Gustav Vasas död.
År 1561….5.200 Lödiga Mark
År 1590….1000 Lödiga Mark
År 1600….500 Lödiga Mark (drygt 100 kg)
Vid Gustav Vasas död var bergsmännen satta ur spel. Gruvan var praktiskt taget Kronans egendom och malmen sinade.
Dock släcktes inte silverdrömmarna hos efterföljande regenter.
Gustavs söner, Erik den XIV och Johan III intresserade sej inte som fadern för gruvan.
Salasilvret finansierade bland annat nordiska sjuårskriget.
Gruvan började bli farlig och ras inträffade allt oftare. Det blev som följd härav svårare att rekrytera arbetare och Erik XIV inkallade både förbrytare och krigsfångar till gruvan i dessa arbetarbristens tider.
Många med brännmärkning och livstidsstraff. Alltid arbete på de farligaste platserna och av allt att döma var förlusten av människoliv stor.
De ständiga rasen och de allt sämre resultaten gjorde att Johan III tom. år 1571 funderade på att lägga ner driften.
Han gav gruvan epitetet ”mördarekulan”
Hans bror Karl IX (Gustav Vasas tredje son som blev kung 1600) trodde däremot på Silvergruvan och var övertygad att den skulle gå mot en ny storhetstid. För honom var den ett Rikets Klenodium och en guds gåva.
Det var bara det att man genom ”slarv och vårdslöshet hade tappat bort sölfstrecket”.
Åter sattes arbetena igång vilket blev svårare än man väntat. Tidernas yppersta bergstekniker skickades till Sala och härskarvilja drev på. Tekniska bravurnummer skapades.
Man gick på djupet mot nordnordväst och malm hittades ibland, men besvärligt var det. 1622 inträffade ett nytt ras i Stens botten varvid allt arbete avstannade. Ännu tio år senare hindrades man av vattenfyllda gruvrum.
Karl IX son, Gustav II Adolf, drev dock på arbetet och modernare metoder infördes. Makalösschaktet påbörjades år 1622.
Namnet säger tillräckligt om malmens kvalitet.
Meningen med detta var att nå de områden som blivit otillgängliga genom de tidigare rasen. Vid den här tiden pågick sänkningen av Knektschaktet av samma anledning. Som chef vid gruvan tillträdde under Gustav Adolfs tid den kanske skickligaste och driftigaste man som gruvan haft i ledningen, Georg Griesbach, en tysk tekniker som följde kungen under dennes fälttåg.
Han förbättrade driften i alla avseenden men de gamla synderna straffade sej fortfarande.
Sandrymningen och Kungsrymningen rasade 1646 och nu var Makalösschaktet det enda brukbara uppfordringsschaktet.
Griesbach påbörjade ett nytt schakt 1650, nämligen Kristinaschaktet. När det stod klart steg avkastningen under några år upp mot 7000 Lödiga Mark, en hög siffra då. Griesbach avled och man utnyttjade aldrig hans arbete till fullo, varför man snart var tillbaka i den låga produktionen igen.
Under 1700-talet misstänktes att silvergruvan i själva verket drevs med förlust, vilket stora utredningar bekräftade.
Trots det fanns förhoppningen att hitta mer och rikare malm och att gruvan skulle bli vad hon en gång varit.
Stens botten var utan tvekan den mest lönsamma delen av gruvan.
Här bröts först i dagbrott, men eftersom silverstrecket går snett nedåt, mot nordnordost, blev man så småningom tvungen att gå under jord för att nå silvermalmen.
Man bröt girigt och obetänksamt i den hetsiga Klondikestämningen.
Visserligen lämnade man stödpelare kvar som höll upp taket i den stora bergssalen, men när malmen började tryta kunde man inte låta bli att nagga på dessa stöd av rik malm.
Eftersom man dessutom hela tiden lagt gråberget på markytan rakt ovanför salen (det fanns varken tid eller ork att transportera bort den tunga stenen längre) så rasade alltsammans år 1571.
Guds försyn såg nu till att raset skedde en söndag när gruvan var tom. Så ingen omkom.
Flera ras som inte slutade lyckligt förekom dock. Hundratals människor har fått sätta livet till under gruvans långa historia.
Gruvbyns läge pekar på att första fyndplatsen låg här i närheten.
Byn växte hastigt upp här i den kuperade terrängen med hus och tomter i en enda röra.
Här skulle all möda och tid läggas på brytningen medan boendeplaneringen var lågprioriterad.
Själva husen vet i inte så mycket om. Troligen var de nog ganska ruffiga.
Vissa forskare hävdar att pratet om jordkulor bara är elaka fantasier och de svackor som fortfarande syns i marken är, spår av källare. Källare har ju alltid, fram till våra dagar, varit det effektivaste sättet att förvara mat, så varför skulle gruvbyn vara undantagen från detta självklara.
De sanitära förhållandena lämnade säkert mycket i övrigt att önska
Riktigt så illa kunde det dock inte vara eftersom Karl den IX hade nästan färdigskrivna stadsprivilegier för denna gruvby. . Handlingen är daterad 1607 men stadsbildningen fullföljdes aldrig. Sannolikt var det den besvärliga topografin och den oorganiserade bebyggelsen som var orsaken till detta.
Under de bästa åren producerades 3-5 ton silver per år och totalt utvanns mer än 400 ton silver och omkring 40 000 ton bly
/Lars-Erik Eriksson